Kidnappad

Det var en gång en tjej, en tjej som aldrig blev rädd. En tjej som aldrig skulle ge upp.. För hon trodde alttid att det fanns hopp.... Och hon hade rätt.... Det fanns alltid hopp, hopp att överleva, att ta sig hem igen, eller att bli räddad. Denna flicka jag pratar om heter Lucie, hon som trodde på hopp.. Hon som aldrig var rädd.... Och hon som trodde på hopp. 

Det var en helt vanlig dag hemma hos Lucie, Lucie hade precis vaknat, ingen annan var vaken, men hon gick ändå upp och rätt in i köket för att ta en macka. Lucie var inte rädd för att vara själv på nedervåningen utan att ha någon annan där. När hon var ensam brukade hon alltid tänka.

- Jag menar vad kan hända? Ska ett spöke dyka upp och ät upp mig eller, haha!

När hon hade ätit sin macka så gick hon upp på övervåningen för att byta om inför skolan, hon kastade sina gamla kläder på golvet och tog på sig sina favorit jeans och sin mjukaste T-shirt, Lucie gillade att ha bekväma kläder på sig i skolan, hon hade nästan bara bekväma kläder i skolan. Förutom när hennes mamma tvingade på henne finkläder när det var skolfoto. Hennes pappa hade vaknat nu och hon hörde att han gick ner för trappan, och så sjöng han.

-La la la, la la la la la. 

Lucie kunde inte låta bli att fnissa lite när hon hörde det. Lite senare var det dags att gå till skolan, och som vanligt så stressade mamma trots att det var 30 minuter kvar tills skolan började och det tog ungefär 15 minuter att gå dit. När dom kom fram till skolan så var det ingen där, var dom tidiga? Nej, det kan dom inte vara. Så då ska jag.

- Mamma? Varför är ingen här?

- Jag vet inte gumman, sa hon.

- Mamma, vad är det för dag idag? Sa jag.

- Torsdag. Sa hon och hon lät helt och hållet säker.

- Ehh, mamma... Det var torstag igår, vi har lov på fredag.. Alltså idag...

                                                      Fortsättning följer.